Sjukling=hemmahelg

Idag skulle vi inte alls ha varit hemma, vi skulle ha åkt till sambons mamma och hälsat på. Tyvärr blev sonen lägligt jättefebrig igår kväll, och även om det försvunnit under natten så känns det onödigt att riskera att åka iväg och han kanske blir dålig ikväll igen, jag vet att det hänt att man trott sig vara frisk men sen kommer det tillbaka.. Därför stannar vi hemma i helgen och åker iväg nästa helg istället. Det funkar det också ju.
Faktum är att det är rätt skönt att stanna hemma, eftersom det gör att sonen och sambon får lite kvalitetstid, något de kanske inte får så mycket av när sambon jobbar hela dagarna och sonen är på dagis. Det är nog bra det här.
Vi ska försöka masa oss iväg och köpa magnesium och lite alvedon ifall det blir mer feber ikväll, magnesiumet ska visst hjälpa mot foglossning i viss utsträckning, vi testar i alla fall, det kan ju knappast bli VÄRRE åtminstone.
Får se om det blir en snabbshopping med lite frityrolja och färdig stuvning så det går att fixa varma mackor och fritera bananer eller något annat gott.
Så ligger planen idag i alla fall...

Den heliga amningen

Ända sedan jag fick min son så har jag fascinerats nästan in absurdum av dessa smått hysteriska proportioner som AMNING har. Jag ammade inte min son en sekund, jag vägrade. Jag fick både arga och besvikna blickar och kommentarer redan på BB. Och detta trots att jag gjort ett sövt och planerat kejsarsnitt, som innebar att jag inte vaknade till liv förrän 8 timmar efter han fötts, och då hade han redan matats ungefär varannan timme med ersättning i brist på annat.. DET var ok, men att JAG matade med ersättning var INTE ok.. Hur fan resonerar man då?
Mig veterligen är det den allra första råmjölken som är den allra viktigaste för så gott som alla däggdjur, inklusive människan.. Eftersom han missade den, så missade han alltså den viktigaste måltiden i sitt liv, men DET var ok, som sagt.. Galet!
Jag tvingade mig till att få en flaska och lite ersättning, jag försökte inte ens att amma, för jag ville inte. Det väcker obehag i mig att ens tänka på amning, så varför ska man tvinga mig då?

Detta är något som många inte kan acceptera. Man är inte en bra mamma om man inte ammar. Man är EXTREMT dålig mamma som VERKLIGEN inte tänker på sitt barns bästa om man VÄLJER bort amning, att man inte KAN är väl någorlunda acceptabelt, men att välja BORT det MEDVETET.. usch och fy, det är snudd på misshandel enligt väldigt många!

Man möts direkt på MVC av tjatiga predikningar i stil med att det ger ovärderliga antikroppar som inte kan komma någon annan stans ifrån, man går ner ofattbart mycket snabbare i vikt, det ger enorm trygghet, blablabla.. Det är ungefär som att man ska omvändas från ond till god.
Tror landets sköterskor på MVC/BVC/BB  att man inte är medveten om att det är ett "sämre val", och att man inte alls funderat på saken innan man bestämt sig?
Förbannat korkat i så fall, om jag får ha en åsikt.

SJÄLVKLART har man väl åtminstone kollat litegrann vad det är för skillnader, vilka för- respektive nackdelar de olika sakerna har..
Jag kan bara tala mig varm för att INTE amma, vilket jag också gör, eftersom det gett mig en oerhörd frihet, vem som helst kunde ta hand om min son medan jag var borta, utan att det blev matkris. Han sov bättre på natten och hela natten var stående redan vid tre månaders ålder, och egentligen tidigare ändå, tack vare att ersättning ger längre mättnadskänsla så man inte vaknar av hunger..
Dessutom så har min son inte en allergi, inga sjukdomar, och ligger förvånansvärt långt före i utveckling både kroppsligt och språkligt och mentalt, enligt alla kontroller på BVC. Mystiskt, eftersom man ska bli liten och klen samt lite lätt efterbliven av ersättning.. Eller hur?


Jag blir heligt förbannad när jag läser på mammaforum som familjeliv eller liknande, och det tjatas om än det ena än det andra. Varför måste allting göras enligt någon norm som alla följer? Kan ingen inse att man kan få helt vettiga barn även utan att följa alla dessa "regler"? Att gå motströms i dagens mammasamhälle är inget för den fege, där krävs mycket jävlar anamma och energi för att stå emot en massa taskig kritik och ofta rena påhopp.
Jag jämför det med att jag skulle skälla ner varenda kotte som VÄLJER att amma, eller åtminstone försöka. Hallå, är du rubbad i skallen eller? skulle reaktionerna på det bli. Komma här och säga att man INTE ska amma, liksom, vem fan tror du att du är?
Konstigt bara, att det inte funkar åt andra hållet, att folk som inte kan eller inte vill amma ska behöva känna sig så utpekade, bara för att de inte gör som alla andra?
Helt allvarligt, vad är felet med dagens mammor, varför kan man inte bara låta alla göra som de känner är bäst? Varför kan man inte bara ställa ett paket ersättning, en flaska och en vattenkokare på varje rum på BB, och instruktioner med hur man gör ersättningen, om man nu vill det, likväl som man kan erbjudas att lära sig amningens konst..
Just nu känns det som att vi är ljusår ifrån en sådan vardag.

Med sex som väckarklocka

Vi bor i ett område med många hus. Det går inte att få det ljudlöst, såklart. Det väntar jag mig inte, och det tror jag inte att någon annan gör heller, men man väntar sig inte riktigt att grannens sexande i huset mittemot ska vara så ljudligt att sonen VÄCKS av det, men det har precis inträffat.
Dessutom står ungefär halva gården och stönar ikapp med tjejen, och fnissar hejvilt.

Visst är det sommar, men SÅ varmt är det inte att man måste ha balkongdörren på vid gavel när man sexar.. tycker jag, som sitter vid datorn med VÅR balkongdörr på vid gavel, haha.
Jag insåg just dubbelmoralen i det hela.

Nåja. Jag hoppas att de inte börjar om snart igen. Då får sonen jojosova inatt, och jag med, eftersom jag får gå upp och trösta honom när han vaknar av att någon skriker. Jag gissar att det måste vara lite otäckt att vakna så när man inte förstår att det skriks av njutning.
Stackars liten, han har några år kvar innan han förstår sånt.

Känner igen mig.

När jag skulle få min son så ville jag inte ens ha barn. det var för sent att påverka, så jag kände mig galet maktlös. Därför bad jag om att få ett planerat och sövt kejsarsnitt, jag var mer eller mindre i chock över att vara gravid, jag insåg det inte innan vecka 26, och med mer än halva graviditeten bakom mig så var det inte mycket jag kunde styra över. Det enda jag kunde styra var hur min son skulle födas, och eftersom jag alltid avskytt smärta i alla former, så tjatade jag mig till ett planerat och sövt kejsarsnitt. Att jag ville ha det sövt berodde till största delen på att jag skulle fått panik av att veta att någon rotade runt i mig när jag var medveten.. Över min döda kropp säger jag bara!
Jag läste en historia om just kejsarsnitt här, och känslorna känner jag igen så väl, mottagandet likaså. Man måste prata med någon innan man får ett snitt, men man tydligen måste inte den man pratar med lyssna. Dåligt, om jag får ha en åsikt.
Min egen tur att jag fick mitt snitt, berodde på att jag fått veta så sent att jag skulle ha barn, i kombination med att läkaren hade galet bråttom, och inte hade tid att dividera med mig.
Modern sjukvård säger jag bara.

Jag hade inte heller speciellt ont efter mitt snitt, annat än när jag skulle ligga på sidan, då kändes det som tarmar och allt rullade över till den sida jag la mig på. Annars, nja, inte så hemskt. På BB tjatade de om att jag inte skulle vara uppe och gå så tidigt som jag var, men det gjorde jag ju bara för att jag ville hem!
Väl hemma började jag ta till mig att jag var mamma, men det tog tid.. Hade jag inte fått bestämma förlossningssätt så hade det tagit ännu längre det kan jag garantera!

Visst, kejsarsnitt är förenat med mer smärta i längden, och med minst lika mycket om inte mer risker än vaginal födsel. Men oavsett det, så är det att föredra när man är riktigt rädd för hela grejen. Det är min erfarenhet.

Frukosten är dagens viktigaste mål, så ta i från tårna!

Sonen verkar ha fattat det där med att det är viktigt att man börjar dagen rejält. Han verkar verkligen ha fått sin fars gener när det gäller matvanor, för hans pappa vräker lätt i sig ett kg pyttipanna med sex stekta ägg och rödbetssallad, och två timmar senare är han hungrig igen och tar sex mackor eller något.
Sonen drog i sig en Big Mac & Co igår, och två timmar efter det att vi åt så kom han och ville ha macka för han var hungrig igen. Killen är inte fem år fyllda! Men han är inte tjock! Så jag kan ju lugnt säga att lite fascinerad är jag. Själv behöver jag bara tänka på mat för att öka i omfång...

Dagens frukost bestod i alla fall av ett paket nudlar samt grönsaksblandning (ärter majs och paprika) och ketchup. Dessutom en glass till efterrätt. (isglass).
Vet inte om det är det bästa man kan äta till frukost, men vadå, jag vet folk som käkar chips eller Ben & Jerry's till frukost, så..

Shit, nu ska jag nog äta lite själv, blev hungrig av skrivandet!

Gravid? Nämen jag jobbar ju!

Min första spontana reaktion när jag fick veta att jag var gravid var inte direkt glädje. Snarare "vafan, det kan inte stämma, jag jobbar ju, det har jag ju gjort skitlänge!" Som att JOBB skulle göra skillnad!

Jag sökte läkare för att jag var så eländigt trött och hade ständigt småförkylningar som aldrig bröt ut eller försvann. På urinprovet såg man att jag var gravid, så ett ultraljud gjordes, och jag fick mitt livs chock när man fastställde att jag  var gravid i vecka 26. Min första fråga: Hur länge är man gravid då?
Så blåst blev jag, att jag inte kom på att det normala är ca 9,5 månad alltså ca 40 veckor.

Det var så hela historien med sonen började. För han kom till världen, den andra december 2004. Han gjorde entré medan jag sov och hade det bra, för jag hade tjatat mig till ett sövt och planerat kejsarsnitt, eftersom jag ansåg att om jag inte fick välja att behålla eller inte behålla barnet, så skulle jag åtminstone bestämma hur det skulle komma till världen. Och jag fick rätt!

Idag har busungen hunnit bli drygt fyra år, och i den här kategorin hittar man en massa om honom och saker som han sagt och gjort. Vänta er inga änglauttalanden, för han är jordens busfrö! Men söt!!

3,5 månader gammal ungefär :o)

RSS 2.0