Jag har fått ge upp min älsklingssyssla!
På fullaste allvar!
Jag vill gå och handla igen. Att ens kunna gå till ica närmast oss är ett mindre evighetsprojekt. Att glida mellan hyllorna på Maxi en gång i veckan var min höjdpunkt, för trots att jag kanske inte klarade av att göra det fort, så kunde jag fortfarande göra något nyttigt. Det kompenserade lite för att jag inte knappt kunde hänga tvätt, dammsuga eller plocka saker eller liknande, allt som innebär att stå mer än ett par minuter är tvärkört. Men att gå sakta hela tiden det funkade hyfsat. Tills nu. Jag har fått inse, efter att det tagit en timme att ta sig hem ifrån dagis med tårarna sprutande för det gjort så ont att gå, att nu är det slutshoppat för mig.
Jag är härmed hänvisad till att möjligen kissa hunden och hämta/lämna sonen på dagis, men efter detta så har jag sån energibrist att jag kan tillbringa resten av dagen i sängen, utan problem.
Tur i oturen att det bara är en vecka kvar tills nästa lilla ät-och-bajsmaskin kommer till världen. Visst jag kommer få vara handikappad några dagar även efter han kommit, eftersom jag ska snittas, men då kan man ju se ett slut på det åtminstone. Så länge det inte blir några komplikationer så kommer det ju att gå ganska fort att återgå till ett vanligt liv. Ska verkligen bli SKÖNT!!!!! Dels att slippa alla dessa sparkar, man kan nästan tro att det är discodans i magen på mig ibland. Och dels att slippa dessa cravings på choklad och apelsinjuice samt makrill. Och slutligen ska det bli skönt att få sjukhusbesöket avklarat, det är min stora fasa! Bläää, jag är livrädd för sjulkhus och läkare och allt sånt. Hoppas att jag får åka hem omedelbums dagen efter snittet och följa med och hämta sonen hos mormor och morfar bara. (Fast det räknar jag ju inte med direkt..)
Nåja. Jag ska inte svamla så mycket mer just nu, måste snart börja göra mig klar för att vagga iväg mot dagis igen. Storebror ska hämtas snart.
Jag vill gå och handla igen. Att ens kunna gå till ica närmast oss är ett mindre evighetsprojekt. Att glida mellan hyllorna på Maxi en gång i veckan var min höjdpunkt, för trots att jag kanske inte klarade av att göra det fort, så kunde jag fortfarande göra något nyttigt. Det kompenserade lite för att jag inte knappt kunde hänga tvätt, dammsuga eller plocka saker eller liknande, allt som innebär att stå mer än ett par minuter är tvärkört. Men att gå sakta hela tiden det funkade hyfsat. Tills nu. Jag har fått inse, efter att det tagit en timme att ta sig hem ifrån dagis med tårarna sprutande för det gjort så ont att gå, att nu är det slutshoppat för mig.
Jag är härmed hänvisad till att möjligen kissa hunden och hämta/lämna sonen på dagis, men efter detta så har jag sån energibrist att jag kan tillbringa resten av dagen i sängen, utan problem.
Tur i oturen att det bara är en vecka kvar tills nästa lilla ät-och-bajsmaskin kommer till världen. Visst jag kommer få vara handikappad några dagar även efter han kommit, eftersom jag ska snittas, men då kan man ju se ett slut på det åtminstone. Så länge det inte blir några komplikationer så kommer det ju att gå ganska fort att återgå till ett vanligt liv. Ska verkligen bli SKÖNT!!!!! Dels att slippa alla dessa sparkar, man kan nästan tro att det är discodans i magen på mig ibland. Och dels att slippa dessa cravings på choklad och apelsinjuice samt makrill. Och slutligen ska det bli skönt att få sjukhusbesöket avklarat, det är min stora fasa! Bläää, jag är livrädd för sjulkhus och läkare och allt sånt. Hoppas att jag får åka hem omedelbums dagen efter snittet och följa med och hämta sonen hos mormor och morfar bara. (Fast det räknar jag ju inte med direkt..)
Nåja. Jag ska inte svamla så mycket mer just nu, måste snart börja göra mig klar för att vagga iväg mot dagis igen. Storebror ska hämtas snart.
Kommentarer
Trackback
