Hur kan man INTE vilja ha barn
Frågan ställs på ett forum där jag är delaktig. Behöver jag säga att den frågan har fått flera hundra svar på det senaste dygnet?
Så fort man ställer en fråga som har med barn att göra, så verkar det som att alla i hela världen måste lägga fram SIN åsikt och SINA erfarenheter. Tyvärr finns en och annan som bara skriver provocerande svar också.
Själv ville jag aldrig ha barn. Jag uppskattade min frihet så mycket, visst har jag varit mycket barnvakt i mina dagar, det blir ju så med en stor och sammanhållen släkt där alla umgås mest hela tiden. Men jag tyckte ärligt talat att det räckte så. Jag ville inte skaffa barn som hindrade mig från att göra det jag ville, när jag ville. En i mångas ögon provocerande åsikt.
Men så kom sonen ändå. Och nu en till på väg. (Hjälp, om en vecka idag så åker jag på inskrivning, om åtta dagar har vi honom här, shiit!!) Hur blev det så? Tja, what can I say, livets små överraskningar?!
Självklart tycker jag inte att min son är något som jag vill stoppa tillbaka och inte ha, även om jag inte tänker förneka att jag kände så fram tills han väl fanns, och faktiskt ett tag efteråt också. Men det var mer att jag fick så kort tid att förbereda mig på, tror jag. Tre månader är inte så lång tid.
Däremot har jag nog till stor del varit en ganska "annorlunda" mamma som prioriterat min son lite annorlunda än många andra, eftersom jag ansett att jag ska kunna sova på natten, jag ska inte behöva vara fastkedjad vid honom varje eller varannan timme pga amning osv, och kommit på mina lösningar utefter hur jag velat ha det. Att lägga honom i en egen säng från början och att inte amma alls var två saker som jag gjorde pga att jag ville ha lite frihet.
Mycket kränkande saker enligt många. Väldigt praktiska enligt mig.
För jag antar att det är så, när man får barn mot sin vilja så får man anpassa sig i den grad man kan, och kompromissa resten av vägen så att det blir bra för både en själv och barnet. Och det verkar ha funkat! TROTS att jag inte ville ha barn.
Så fort man ställer en fråga som har med barn att göra, så verkar det som att alla i hela världen måste lägga fram SIN åsikt och SINA erfarenheter. Tyvärr finns en och annan som bara skriver provocerande svar också.
Själv ville jag aldrig ha barn. Jag uppskattade min frihet så mycket, visst har jag varit mycket barnvakt i mina dagar, det blir ju så med en stor och sammanhållen släkt där alla umgås mest hela tiden. Men jag tyckte ärligt talat att det räckte så. Jag ville inte skaffa barn som hindrade mig från att göra det jag ville, när jag ville. En i mångas ögon provocerande åsikt.
Men så kom sonen ändå. Och nu en till på väg. (Hjälp, om en vecka idag så åker jag på inskrivning, om åtta dagar har vi honom här, shiit!!) Hur blev det så? Tja, what can I say, livets små överraskningar?!
Självklart tycker jag inte att min son är något som jag vill stoppa tillbaka och inte ha, även om jag inte tänker förneka att jag kände så fram tills han väl fanns, och faktiskt ett tag efteråt också. Men det var mer att jag fick så kort tid att förbereda mig på, tror jag. Tre månader är inte så lång tid.
Däremot har jag nog till stor del varit en ganska "annorlunda" mamma som prioriterat min son lite annorlunda än många andra, eftersom jag ansett att jag ska kunna sova på natten, jag ska inte behöva vara fastkedjad vid honom varje eller varannan timme pga amning osv, och kommit på mina lösningar utefter hur jag velat ha det. Att lägga honom i en egen säng från början och att inte amma alls var två saker som jag gjorde pga att jag ville ha lite frihet.
Mycket kränkande saker enligt många. Väldigt praktiska enligt mig.
För jag antar att det är så, när man får barn mot sin vilja så får man anpassa sig i den grad man kan, och kompromissa resten av vägen så att det blir bra för både en själv och barnet. Och det verkar ha funkat! TROTS att jag inte ville ha barn.
Sonen! (ca 9 mån). Klart jag lärt mig att gilla att vara hans mamma när han såg ut såhär mest hela tiden :o)
Kommentarer
Trackback
